En lång smal kvinna iförd en pälskappa gick genom en kylig tundra. Just som hon hoppats på varmare klimat började det snöa. Hon bar två dolkar av silver på vardena sida av hennes midja. "Vänta," bad en röst bakom henne. En flicka förlamad i båda hennes ben. "Jag tänker inte vänta längre, du ska dö nu." Svarade kvinnan och genomborrade flickans hjärta med hjälp av de två dolkar hon bar. "Du vet att jag inte känner någon smärta över vad jag gör, jag dödar bara." Sa hon då hon vände sig om, beredd att lämna denna tundra för alltid.  De berg och de frusna träd som omgav den."Du gör inte rätt." Viskade en röst ur skuggorna plötsligt.  Hon såg endast en gestalt av den rosiga röst hon hört men såg till sist den skugga som tillhörde, eller hon var säker på att det var hennes mor. "Mor?..." Hon stod still några meter framför en lika smal människa som henne själv. Förutom att hennes mor bar en lång vit kappa av silke. Hennes gröna ögon lyste upp mörkret ur skuggan och hennes ljusrosa läppar syntes lätt. En snöig bris for förbi och flera snöflingor fastnade i kvinnans hår. "Varför dödar du? Du vet felet idet. Gåvan du har kan glömmas. Om du bara försöker, och du borde försöka. Du kan visa den goda sidan av dig själv och glömma den mörka." Kvinnans mor backade sakta in i skuggorna igen. "Gå inte!" Skrek kvinnan. Rösten ekade flera gånger över den snöiga tundran. På något mystiskt sätt hade förmågan att älska grävt sig tillbaka in i hennes hjärta igen. Hennes blick fördes sakta mot den döda flickan vars blod hade runnit ut på hennes vänstra sida och fortsatte rinna nerför den lilla kulle de stod mot. Flickans huvud var lutat mot ett stort svart, klippigt berg och hennes kinder hade redan förlorat sin färg. Ett par tårar gled fortfarande ner för hennes kinder utan att frysas till is.  Kvinnan släppte dolkarna i hennes hand. Vände sig om med kappan fladdrandes bakom henne. Ur vinden som drog förbi fortare och fortare hördes en viskning. "Jag vill ha dig tillbaka nu min vän." Kvinnan gick snabbt och smidigt därifrån och hennes fotsteg som knappt syntes, var snart igensnöade. Hon drog upp en svart huva för hennes huvud då hon kände på sig att vinden snart skulle förvandlas till en storm. Hon gick in mot fastlandet då hon visste att det inte var någon idé att försöka segla hem över de kyliga haven.